Päls - värd sin vikt i guld?

Igår var jag ute och plockade lite svarta, röda och vita vinbär, krusbär och en geting. Det sistnämnda var kanske en mindre smart drag. Jag vet att jag är lite sent ute så jag fick nöja mig med resterna efter att fåglarna varit där och ätit upp det mesta. Lite bär blev det dock att frysa in och det fick väl vara värt getingstick, myggbett och den brännässelkontakt jag fick utstå för att kunna plocka de bär som var kvar.

Jag håller annars på för fullt med min reseberättelse och jag tror helt enkelt att jag får acceptera att jag inte kan ge en rättvis bild av det hela och bara skriva. Vill få klart den innan skolan börjar så jag får jobba på nu under veckan som kommer. Antagligen åker vi tillbaka till Skara på fredag eller lördag så om en vecka är vi hur som helst tillbaka i Bertland.

En sak som jag fascinerats över denna sommar är det här med vikten av djurets päls. Jag håller inte på med utställningar och har ingen långhårig hund/katt vars päls kräver daglig skötsel så jag antar att det kanske är därför som jag har svårt att relatera. Men när man kommer in med ett djur, uppenbart allmänpåverkat och där blod kommer ut både fram och bak, hur hinner man då bry sig om hur djurets päls sköts under sjukhusvistelsen? Nu tänker jag inte på borstande och badande, för det gör vi självklart när det behövs, men att raka för att kunna sätta p-kanyl och klippa för att kunna hålla rent verkar höra till en dödssynd ibland! Skulle jag komma in med Birka eller någon av katterna i det tillståndet skulle de få raka hela djuret om det hjälpte till i arbetet mot tillfrisknande. Det är ju bara päls! Men som sagt, jag har inga utställarambitioner och jobbar man hårt med sådant vill man kanske inte ha en hem en klippt hund eller katt. Fast man tycker ju att prio ett borde vara djurets hälsa snarare än att få upp den på utställarbordet så snart som möjligt efter tillfrisknande?
Bara några funderingar...