Idag bevittnade jag min första avlivning. Min första någonsin faktiskt, om man då bortser från katternas avlivningsmetoder gällande flugor, silverfiskar och övriga småkryp som hittat sin väg in i lägenheten. Det gick väldigt fort. Katten satt där och tittade ut genom fönstret, spanandes efter fåglar, för att sedan sakta segna ihop. Ögonen blev tunga, huvudet sänktes, kroppen blev allt mer slapp och sedan försvann ett liv. Bara sådär. Det var rofyllt, stilla, men samtidigt lite skrämmande.
Man räddar ju tyvärr inte alla, och för djuren är inte alltid döden ett dåligt alternativ. Alltför ofta behålls djur i livet av egoistiska skäl och orsakar enormt lidande. Jag hoppas att när den dagen kommer, att jag är stark nog att fatta det bästa beslutet för mina djur. Att kunna väga in prognos, behandling, lidande i mitt beslut, och sätta min enorma vilja att behålla dem hos mig förevigt, åt sidan.
Det känns som att det finns två extremläger inom detta ämne där ena sidan förespråkar avlivning vid minsta lilla krämpa och den andra förespråkar behandling till varje pris. Om ett djur kan få ett långt, friskt liv efter viss "extrem" intensivbehandling är det då värt det? Eller om man kan lösa det allvarliga tillståndet men prognosen är mycket dålig och återfallsrisken stor, hur handlar man då?
De etiska frågorna är många...
onsdag 23 juni 2010
torsdag 17 juni 2010
"Vad är en djursjukskötare!?"
Tro det eller ej, men det är en fråga man får väldigt ofta. Förvånande osannolikt ofta. Lika många gånger som jag fått frågan har jag svarat med "en sjuksköterska fast inom djurvården". Inte sällan får man respons som "Jahaa! Det visste jag inte ens att det fanns!". Detta även från människor som själva har djur och frekvent varit i kontakt med djurkliniker. Ibland drar folk även slutsatsen att djursjukskötare är samma sak som djurskötare, så jag förstår varför SLU först ville att titeln skulle vara djursjuksköterska - mycket mer förklarande så! Regeringen tyckte dock att det var könsdiskriminerande och tyckte att den manliga ändelsen djursjukskötare var bättre. Zzz.
Jag tycker att det här är ett stort problem faktiskt, att folk inte vet om att vi finns! Hur ska vi då kunna jobba upp vår status i samhället och få upp lönerna? Om ingen vet att vi finns hur ska vi då kunna hävda oss som akademiker? Tack och lov så är yrket från och med i år ett legitimerat sådant (men med övergångsregler fram tills 2014) och det känns som ett stort erkännande! Vi är på rätt väg! Programmet är ju nu dessutom ett treårigt kandidatprogram vilket ger fler möjligheter till forskning och att läsare vidare efter examen.
Just detta, att sprida kunskap om vad en djursjukskötare är och vad vi gör, är något jag vill engagera mig i. Jag har börjat lite smått med att genom SLU-informatörsjobbet informera gymnasieelever att programmet och att yrkeskategorin finns (och SLUs alla andra utbildningar förstås) och från och med hösten kommer jag att vara en mer aktiv medlem i RAID, Riksföreningen Anställda Inom Djursjukvården. Till sist studentbloggar jag ju också.. som ni kanske märkt. =P
För ett år sedan visste jag dock inte ens om jag blivit antagen till programmet än, och jag vet att många där ute är i samma sits nu. Nu är det bara några veckor kvar innan första antagningsbeskedet kommer. Några som är nervösa? Läste att det är 1066 sökande i första hand till utbildningen, vilket är i princip samma antal som förra året. Totala antal sökande i år är istället lite lägre, men inte mycket. Vill ni läsa lite antagningsstatistik kan ni gå in på VHS och klicka på Statistik. Där hittar ni siffror på antal sökande, antagna osv sedan ett antal år tillbaka.
Nu ska jag gå och gräva fram en ny bra bok att läsa nu under min lediga dag! Hade sovmorgon ända till 9 idag, viket kändes väldigt lyxigt! =D
Jag tycker att det här är ett stort problem faktiskt, att folk inte vet om att vi finns! Hur ska vi då kunna jobba upp vår status i samhället och få upp lönerna? Om ingen vet att vi finns hur ska vi då kunna hävda oss som akademiker? Tack och lov så är yrket från och med i år ett legitimerat sådant (men med övergångsregler fram tills 2014) och det känns som ett stort erkännande! Vi är på rätt väg! Programmet är ju nu dessutom ett treårigt kandidatprogram vilket ger fler möjligheter till forskning och att läsare vidare efter examen.
Just detta, att sprida kunskap om vad en djursjukskötare är och vad vi gör, är något jag vill engagera mig i. Jag har börjat lite smått med att genom SLU-informatörsjobbet informera gymnasieelever att programmet och att yrkeskategorin finns (och SLUs alla andra utbildningar förstås) och från och med hösten kommer jag att vara en mer aktiv medlem i RAID, Riksföreningen Anställda Inom Djursjukvården. Till sist studentbloggar jag ju också.. som ni kanske märkt. =P
För ett år sedan visste jag dock inte ens om jag blivit antagen till programmet än, och jag vet att många där ute är i samma sits nu. Nu är det bara några veckor kvar innan första antagningsbeskedet kommer. Några som är nervösa? Läste att det är 1066 sökande i första hand till utbildningen, vilket är i princip samma antal som förra året. Totala antal sökande i år är istället lite lägre, men inte mycket. Vill ni läsa lite antagningsstatistik kan ni gå in på VHS och klicka på Statistik. Där hittar ni siffror på antal sökande, antagna osv sedan ett antal år tillbaka.
Nu ska jag gå och gräva fram en ny bra bok att läsa nu under min lediga dag! Hade sovmorgon ända till 9 idag, viket kändes väldigt lyxigt! =D
torsdag 10 juni 2010
Permanentkanylen är min vän...
...ja typ.
Har idag lagt min första permanentkanyl på en levande varelse och även tagit mina första blodprover med öppen kanyl. Hurra för mig! Fick bra vägledning förstås och det var inte raka vägen in med p-kanylen direkt, men det gick! =)
Fyra av fem inlärningsdagar på sommarjobbet har nu gått och jag känner lite småpanik inför att gå själv nästa vecka, men det ska nog gå bra! Har väldigt bra kollegor så det blir nog inga problem!
Ni kanske undrar (njaa, det är nog tveksamt) hur mina dagar ser ut just nu? Kanske sa jag tidigare på bloggen att det var ovant att gå upp kl 6 till hästpraktiken. Nå, försök med 4.30 istället.
4.30 Vakna och inte tro att det är sant - jag får inte sova mer! Släpa mig ur sängen.
5.15 Cykla på en sadel gjord av betong till Lysvik station
5.42 Tåget mot Karlstad avgår
6.56 Buss mot kliniken avgår (två minuter efter att tåget har anlänt... springa, springa, springa)
7.30/8.00 Beroende på om jag är på vård eller pol, börjar arbetsdagen
12.00 Lunch, i bästa fall ;o)
16.30 Slut på dagen om jag börjat 7.30. Då bär det av hemåt ganska raka vägen och är tillbaka vid Lysvik station vid 18.25.
17.00 Skulle jag dock sluta klockan fem så blir det lite tokigt eftersom jag då måste vänta tre timmar på nästa tåg som då är framme i Lysvik 21.08. Nu slutar jag inte 17 särskilt ofta, så det kan jag leva med. =)
Nu tänker ni säkert: Men shit, 4.30!?? Det kan aldrig vara värt det!
Men jo, det är värt det! Definitivt värt det!
(I alla fall om du frågar mig nu... återkom gärna i slutet av sommarjobbandet alternativt precis efter att väckarklockan har ringt och fråga hur det varit att gå upp halv fem en hel sommar. =P)
Nu ska jag gå och äta en smörgås, snart dags att sova! ;o)
Har idag lagt min första permanentkanyl på en levande varelse och även tagit mina första blodprover med öppen kanyl. Hurra för mig! Fick bra vägledning förstås och det var inte raka vägen in med p-kanylen direkt, men det gick! =)
Fyra av fem inlärningsdagar på sommarjobbet har nu gått och jag känner lite småpanik inför att gå själv nästa vecka, men det ska nog gå bra! Har väldigt bra kollegor så det blir nog inga problem!
Ni kanske undrar (njaa, det är nog tveksamt) hur mina dagar ser ut just nu? Kanske sa jag tidigare på bloggen att det var ovant att gå upp kl 6 till hästpraktiken. Nå, försök med 4.30 istället.
4.30 Vakna och inte tro att det är sant - jag får inte sova mer! Släpa mig ur sängen.
5.15 Cykla på en sadel gjord av betong till Lysvik station
5.42 Tåget mot Karlstad avgår
6.56 Buss mot kliniken avgår (två minuter efter att tåget har anlänt... springa, springa, springa)
7.30/8.00 Beroende på om jag är på vård eller pol, börjar arbetsdagen
12.00 Lunch, i bästa fall ;o)
16.30 Slut på dagen om jag börjat 7.30. Då bär det av hemåt ganska raka vägen och är tillbaka vid Lysvik station vid 18.25.
17.00 Skulle jag dock sluta klockan fem så blir det lite tokigt eftersom jag då måste vänta tre timmar på nästa tåg som då är framme i Lysvik 21.08. Nu slutar jag inte 17 särskilt ofta, så det kan jag leva med. =)
Nu tänker ni säkert: Men shit, 4.30!?? Det kan aldrig vara värt det!
Men jo, det är värt det! Definitivt värt det!
(I alla fall om du frågar mig nu... återkom gärna i slutet av sommarjobbandet alternativt precis efter att väckarklockan har ringt och fråga hur det varit att gå upp halv fem en hel sommar. =P)
Nu ska jag gå och äta en smörgås, snart dags att sova! ;o)
fredag 4 juni 2010
Utsätt er för risker!
Vet ni, det är så lätt att bli kvar i det som är tryggt, det man är bekväm med och känner till. Det är ju faktiskt jobbigt att utsätta sig för nya miljöer, att behöva vara osäker och försätta sig i situationer man inte vet hur eller om man kommer kunna hantera. Då är det mycket lättare att stanna hemma med popcornpåsen och Bones-avsnittet istället! Eller hur?
Jag är egentligen en rätt harhjärtad person, har jag fått för mig i alla fall. När möjligheter dyker upp ser jag dem som en utmaning, en möjlighet att utveckla mitt liv och hoppar på projektet, men ju närmare händelsen jag kommer desto mer bekväm blir jag och TV-soffan blir alltmer lockande.
Helt idiotiskt eller hur? Om man aldrig testar nya saker eller gör saker man kanske egentligen inte vågar, hur ska man då utvecklas? Hur lär man då känna sig själv? Då kommer det att sluta med att man sitter där, i TV-soffan, många år från nu och är bitter över att livet inte blev mer än så. Inte mer än ett Bones-avsnitt på TV.
Jag tänker inte bli bitter.
Jag avger aldrig nyårslöften, men i år har jag faktiskt gjort ett undantag. Jag lovade att bli en JA-sägare. (Ni som sett Yes Man vet precis vad jag pratar om). Någon som säger ja till alla möjligheter och utmaningar som dyker upp längs vägen, och jag måste erkänna att det senaste halvåret har varit ett av de mest personlighetsutvecklande på mycket länge!
Studentinformatör för SLU? Ja, tack!
Fanbärare för Skara studentkår? Visst, låter kul!
Söka stipendie för att resa till Namibia och jobba med vilda djur? Absolut!
Studentblogga för SLU? Mer än gärna!
Sommarjobba inom branschen trots att jag bara läst ett år? Utan tvekan!
Vad jag vill säga med detta inlägg är väl kanske helt enkelt - utsätt er för risker! Det är då man känner att man lever, och studentlivet erbjuder fullt med möjligheter för en JA-sägare!
Så trots att jag egentligen inte tycker om bandet i fråga, och trots att låten är extremt uttjatad tänker jag ändå avsluta med The Killers - Human:
Sometimes I get nervous,
when I see an open door
Close your eyes
Clear your heart...
Cut the cord.
Jag är egentligen en rätt harhjärtad person, har jag fått för mig i alla fall. När möjligheter dyker upp ser jag dem som en utmaning, en möjlighet att utveckla mitt liv och hoppar på projektet, men ju närmare händelsen jag kommer desto mer bekväm blir jag och TV-soffan blir alltmer lockande.
Helt idiotiskt eller hur? Om man aldrig testar nya saker eller gör saker man kanske egentligen inte vågar, hur ska man då utvecklas? Hur lär man då känna sig själv? Då kommer det att sluta med att man sitter där, i TV-soffan, många år från nu och är bitter över att livet inte blev mer än så. Inte mer än ett Bones-avsnitt på TV.
Jag tänker inte bli bitter.
Jag avger aldrig nyårslöften, men i år har jag faktiskt gjort ett undantag. Jag lovade att bli en JA-sägare. (Ni som sett Yes Man vet precis vad jag pratar om). Någon som säger ja till alla möjligheter och utmaningar som dyker upp längs vägen, och jag måste erkänna att det senaste halvåret har varit ett av de mest personlighetsutvecklande på mycket länge!
Studentinformatör för SLU? Ja, tack!
Fanbärare för Skara studentkår? Visst, låter kul!
Söka stipendie för att resa till Namibia och jobba med vilda djur? Absolut!
Studentblogga för SLU? Mer än gärna!
Sommarjobba inom branschen trots att jag bara läst ett år? Utan tvekan!
Vad jag vill säga med detta inlägg är väl kanske helt enkelt - utsätt er för risker! Det är då man känner att man lever, och studentlivet erbjuder fullt med möjligheter för en JA-sägare!
Så trots att jag egentligen inte tycker om bandet i fråga, och trots att låten är extremt uttjatad tänker jag ändå avsluta med The Killers - Human:
Sometimes I get nervous,
when I see an open door
Close your eyes
Clear your heart...
Cut the cord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
