Min alldeles egna anatomiska barbiehäst

Den kanske inte är lika fin som skolans, kanske inte lika avancerad som skolans, absolut inte lika dyr som skolans och definitivt inte lika anatomiskt korrekt som skolans... men när jag hittade en anatomisk byggsats i hästform på Netto en tråkig dag som denna kunde jag inte motstå frestelsen! Nu har jag min alldeles egna anatomihäst som står och vaktar kurslitteraturen i bokhyllan.

Tur att man är 8 + ...

Mycket fint, mycket fint...

(i alla fall på avstånd där man inte ser alla deformerade leder och smått ickebefintlig calcaneus)

Imorgon åker klassen ned till Göteborg för att gå på studiebesök på AstraZeneca och Göteborgs Universitets försöksdjursavdelning. Spännande! Bussen avgår dock klockan 7.00 imorrn bitti vilket jag anser är avsevärt mindre spännande. Vi har haft en del föreläsningar nu om försöksdjur och alternativa metoder till djurförsök så det ska bli intressant att se det IRL.

Tömkörning

Ibland, inte så ofta, men ibland blir föreläsningar inställda. Det är då man har tid att ta igen saker man annars inte hunnit med. Idag har varit en sådan dag när föreläsningen i försöksdjur blev inställd. Bortsett från de redelbundna besöken hos sjukgymnasten och gymmet så har jag hämtat ut nästa hop av kurslitteratur, fixat en profilbild att skicka till KommunalArbetaren och börjat titta lite på anteckningar ifrån parasitföreläsningen. Ibland behöver man dagar som dessa så att man hinner ikapp...

På tal om att hinna ikapp, hade tänkt hela förra veckan att lägga ut en bild från tömkörningsövningen vi hade förra måndagen, men har inte kommit mig för det förrän nu. Vi hade alltså en praktiskt övning i tömkörning, något som är väldigt användbart inom rehabilitering på hästsidan.

Om ni frågar varför bilden är sned och mest består av ridhusgolv så skyller jag på att jag inte är skapad för att fungera normalt efter att ha stått upp i tre timmar i ett isande kallt ridhus. Men det är bara om ni frågar alltså...

Så nu har jag visat bilder på hästrehabilitering och bilder på hundrehabilitering från kursen vi just tentade av. Ni undrar säkert var kattrehabiliteringen tagit vägen? Jo, det undrar vi också. ;)

Wallmars veterinärbesök

Dagen efter tenta i rehabilitering har gått åt till storstädning och andra hushålleliga sysslor jag negligerat de senaste 14 dagarna av tentaplugg. Två veckor kan låta mycket för vissa, och väldigt lite för andra. Jag kan säga att inte ens om jag pluggat i 30 dagar skulle jag känna mig helt säker på utfallet av tentan. Men, men, ska försöka undvika att tänka på det nu och istället ladda inför kommande kurser - Djuromvårdnad vid sjukdomstillstånd 2 (aka DOVIS) och Statistik som alldeles snart börjar.

Vår cornsih rex, Wallmar, har varit till Blå Stjärnans djursjukhus i veckan för att utreda hosta. Jag misstänkte kattastma (som visserligen är en samlingsdiagnos för diverse) och troligen stämde min föraning. Vi gjorde en thoraxröntgen (bröstkorg/lungor) x 2 (en när han låg på mage - dorsoventral projektion och en när han låg på sidan - lateralt projektion). På bilderna kunde man se peribronkiella förtätningar.

Det som händer nu är att Wallmar äter prednisolon (kortison) i tablettform för att se om det har någon effekt på hostan. Första tabletten fick han tisdag kväll och han har inte hostat mer än en gång sedan dess, och det var några timmar efter att han fått sin första tablett. Nu hoppas vi bara att det håller i sig! På måndag ringer veterinären för att kolla hur det går och då lär vi prata om hur vi ska göra framöver. Nu får han en rätt hög dos per dag så jag antar att vi ska försöka sänka den och se hur mycket som behövs för att hålla anfallen under kontroll.

För er som inte vet så har kortison en hel del biverkningar om ett djur står på det en längre period, och eftersom astma är ett kroniskt tillstånd kommer Wallmar att behöva medicineras troligen resten av livet mer eller mindre. Nu är katter inte lika känsliga för biverkningarna som exempelvis hundar är, men det är ändå dumt att behandla hela kroppen när det finns alterntiv. Så om allt fungerar bra framöver så tänker vi gå över till en inhalationsform av medicinen som bara påverkar luftvägarna och inte hela kroppen.

Wallmar

Skulle någon läsare vilja läsa mer om kattastma och behandlingsmetoder finns det några bra länkar att gå in på:

Fritz the Brave - en sida skriven ur en astmakatts perspektiv. Mycket bra information som är lätt att förstå och ta till sig!

FabCats - Feline Advisory Bureau. Här hittar man massa bra information om inte bara kattastma, utan katters välmående i stort!

Min reseberättelse - here it comes.

Jag har fått några efterfrågningar om reseberättelsen från Namibia om var man kan läsa den. Har man inte tillgång till den senaste RAID-tidningen så blir det ju lite svårt, så jag lägger ut den här nedan så kan de som är intresserade läsa... Jag varnar er dock, den är ganska lång. Som sagt, måttfullhet har aldrig varit en dygd. =)

Ligger nu här en av mina sista nätter i Namibia och tittar upp på den obeskrivliga stjärnhimlen över Bushmanland. Under mina senaste två veckor har jag sett över 100 vilt levande elefanter, jag har blivit tvättad av geparder, avvärjt lekinviter från lejon och jag har träffat det fantastiska Bushmanfolket. Snart lämnar jag Namibia och Harnas och livet här kommer att fortgå som vanligt. Nya volontärer kommer, gamla åker. Några kommer att bli satta på foodprep, några på bush burning eller lejon promenad och andra får åka till Bushmanland och förbereda inför frisläppandet av några av gårdens geparder. Här fortgår livet kanske livet som vanligt men jag kommer inte att återvända hem som samma person som lämnade Sverige för ett par veckor sedan...

Ovan kan ni läsa ett utdrag av mina funderingar en av mina sista nätter i södra Afrika, men jag kanske ska börja med att berätta hur jag kom hit från första början.

Jag heter Marica och läser nu mitt andra år på djursjukskötarprogrammet i Skara. Förra året firades utbildningens 25-årsjubileum och med anledning av detta utlystes även två stipendier för oss studenter att söka för minst en veckas utomnordisk vistelse med anknytning till programmet. Jag sökte för att kunna åka till Namibia och gården Harnas för att uppleva djurhantering av vilda djur och för att få lite erfarenhet av stora kattdjur.

Harnas är en kombinerad familjegård för familjen van der Merwe, och ett rehabiliteringscenter för vilda djur som av en eller annan orsak behövt mänsklig assistans. Eftersom Namibia till största del är ett bondesamhälle med ett stort antal boskapsdjur utgör närgångna geparder eller lejon ett hot för deras inkomst och överlevnad. Den enkla lösningen på problemet är då att skjuta av geparder som dödar bondens getter. Harnas har erbjudit ett alternativ till detta och tar istället hand om djuret och försöker att placera ut dem på andra ställen, långt bort från böndernas kreatur. Harnas tar också hand om skadade vilda djur eller vilda djur som vuxit upp i fångenskap. Även domesticerade hemlösa hundar och katter hittar sin väg till Harnas och får en säker hemvist. För att hitta releasesiter till djuren har Harnas ett tätt samarbete med Bushmenfolket eftersom att man har insett att ett samarbete skulle vara gynnsamt för båda parter då många rovdjur försvunnit från Bushmanland.

Gården består av flera olika delar, gården där familjen och många av djuren bor och volontärbyn, skapad för oss volontärer, finns inom ett stort inhängnat område där det också rör sig en hel del herbivorer som giraffer, gnuer, springbockar osv. Utanför denna avgräsning finns The Life Line, ett inhägnat område med vilt på 8 000 hektar som man använder när man förbereder djuren inför att leva ute i det vilda.

I inhängnadena nära familjens hus på gården bor djur som fötts i fångenskap och är vana vid människor, det är ingenting Harnas vill ska ske, men det händer att redan dräktiga honor kommer till gården. Bortsett från domesticerade djur hör också några geparder, lejon- och babianungar samt många fler till de människovana. Längre bort finns stora inhängnader med djur som kan komma att placeras ut i det fria igen om man hittar nog många releasesiter. Bland annat finns en inhängnad med 23 geparder och flera inhängnader med omhändertagna lejon, leoparder och vuxna babianer. Volontärerna på Harnas behövs till en rad olika sysslor för att få vardagen att gå ihop för alla djur. Bland de mest viktiga uppgifter ingår foodprep (foderförberedning och utfodring) och bur-/inhängnadsrensning. Under min tid där höll ett nytt utfodringssystem på att sättas i bruk för att gynna djurens normala ätbeteende. Istället för att utfodra vid regelbundna tillfällen och på så vis ge djuren onormala ätrutiner så får djuren mat mer anpassat efter hur beteendet ser ut i det vilda. Lejonen får exempelvis mat under oregelbundna tider och fastas vissa kvällar för att få djuren att återgå till sitt naturliga ätbeteende. Likaså exakt vad djuren får att äta varieras mellan rena köttstycken, benpartier, huvuden eller en hink med inälvor.

För att även djuren i de något mindre inhängnaderna nära gården ska få komma ut och röra på sig så går man regelbundet på promenader. Lejonpromenader, cheetah runs, promenader med bebisbabianerana osv, något som volontärerna självfallet är involverade i. Jag själv var ute på en lejonpromenad med de fyra 1,5 år gamla lejonungarna. En väldigt speciell upplevelse att se dem strosa omkring i sin naturliga miljö alldeles intill en!

Man får också hjälpa till med forskningsarbetet kring hur man bäst bör rehabilitera och frisläppa djur födda i fångenskap. Harnas har idag en handuppfödd gepard, Pride, som nu lever fritt i The Life Line och fäller byten självständigt. En gepard som tidigare älskade människor väljer nu istället att ta avstånd från dem - ett fantastiskt framsteg!

Bortsett från de 50 volontärer och familjen van der Merwe som fanns på Harnas under min tid där fanns även ett par deltidsanställda veterinärer och en hel del eldsjälar som jobbar från gryning till sen kväll för att få livet på gården att gå runt för både människa och djur, men hjälp behövdes även på andra ställen. Inför det planerade frisläppet av de två geparderna behövs även extra hjälp att förbereda på, och på vägen till, releasesiten. Därför skickade Harnas även iväg volontärer till Bushmanland, ett område avsatt för San-folket/Bushmenfolket för att exempelvis se till att vägarna är framkomliga och att genomföra game counting för att kontrollera vilka arter och hur många djur/flockar som rör sig i området. I Bushmanland lämnade vi våra små volontärstugor i Harnas och sov istället under stjärnhimlen, runt lägerelden, ute i bushen. En fantastisk upplevelse som jag skulle byta min bekväma dubbelsäng emot vilken natt som helst! Där fick vi verkligen se landet vi kommit till och dessutom träffa det underbart varmhjärtade Bushmenfolket! Vi räknade och höll statistik över flock- och rovdjur för att i framtiden underlätta planerandet av nya frisläppanden. Bortsett från de många elefanterna såg vi även en hel del hjordar av springbock och gnuer samt vårtsvin, giraffer, flamingos, strutsar och karnivorer som schakaler och karakaler (ökenlo). Vid ett av våra sista läger hörde vi även tre hyenor ca 200 meter från vårt läger vars spår vi lyckades hitta dagen efter.

I sällskap av 49 andra volontärer är det lätt att bli en arbetare i mängden, en volontär ibland många andra, vilket också var vad jag hade förväntat mig att bli. Harnas visade sig dock istället vara väldigt måna om vår individuella utveckling och även om alla inte kunde allas namn så såg de personen bakom. När man kommer till ett ställe som Harnas, långt hemifrån, långt från rutiner, jobb, skola, TV och internet inser man hur mycket ens liv styrs av oviktiga materiella ting och hur lite man faktiskt upplever nuet i sitt vardagsliv. När du åker buss eller tar en promenad, hur ofta lyssnar du till och verkligen upplever det som finns omkring dig? Inte så ofta? Nej, vi pluggar in mp3-spelaren i öronen och inte sällan planerar vi samtidigt kvällens middag/morgondagens studier/den kommande helgens eskapader. Man måste ju effektivisera sin tid, göra en sak i taget är slöseri. Eller hur?

Jag måste medge att jag har haft ganska mycket ångest inför att skriva denna reseberättelse. Hur förklarar jag det som inte går att förklara? Hur förklarar jag känslan av att ligga och lyssna på ett lejons hjärtslag? Hur förklarar jag månen, stjärnhimlen, vintergatan och den otroliga tystnaden? Känslan man får när man står mitt emot en gepard som helt plötsligt börjar spinna eller när ett vårtsvin rullar över på sidan för att bli kliad på magen? Kan det finnas ord att förklara hur det känns att se en handuppfödd gepard klara sig ensam ute i The Life Line och fälla byte efter byte? Jag tror kanske inte att jag har lyckats förmedla alla dessa känslor till er, men jag hoppas att jag åtminstone har kunnat ge er en glimt in i den fantastiska värld jag fick privilegiet att vistas i under dessa två veckor. Inte för att jag någonsin tvekade, men mina veckor i Namibia har verkligen bekräftat att jag valt rätt utbilnding, och jag har insett vilka möjligheter som finns där ute, bara man är villig att ta lite chanser och att säga ja till de utmaningar som dyker upp längs vägen.

Dagens lektion: Massage och stretching

Vi håller som sagt på med rehabiliering nu och har fått öva på ett antal tekniker. Idag stod massage och stretching på schemat och då vi inte har några försökshundar i Skara får ibland våra privathundar rycka in och bli klämda på! Med andra ord: Birka har idag också varit student på SLU samman med ett stort antal andra hundar!

Vi fick träna på ett antal olika massagegrepp och testade lite stretching, men det är begränsat vad man hinner på några timmar. Miljön var ju heller inte optimal för hundarna att slappna av i så Birka var mer intresserad av andra saker än att ta det lugnt och ha det skönt.

Intressant utanför fönstret...

Birka bondar med Malin Dahlberg

Vill hellre att vi masserar magen än longissimus dorsi

Men det var lite skönt ändå...

...men stretchingen - not so much. [Birka och jag]

TV-shop vs rehabiliteringsteknik

Nu är det snart bara en vecka kvar till tentan i rehabilitering och dagarna går åt till att plugga och inte mycket mer. Rehabiliteringstekniker, anatomi och smärtlindring blandat med lite hältutredningar, ledfunktioner och en hel hög med sjukdomar!

Under de dagar som hittills gått har vi hunnit med lite praktiska övningar också i bland annat elektroterapi när man använder ström i smärtlindrande eller uppbyggande syfte (ni som sett TV-shop vet vad jag pratar om, fungerar dock inte riktigt som de påstår men...). Väldigt intressant att se ens egen kropp utföra rörelser som man själv inte är med och påverkar medvetet!
Igår hade vi flotationövning där vi kollade efter parasiter i hästträck. Bortsett från lite jästsvampar hittade vi även några blodmaskägg! =)

Nu är det dags att återvända till skolpärmen och tentaplugget!

Om crazy cat vs crazy vet

Idag såg jag den nya tidningen av RAID där min reseberättelse är med! Wohoo! =) Dock har den inte hittat till min brevlåda än, men den kommer nog snart!

Fick en kommentar på bloggen om hur jag tyckte att man skulle ändra på hanteringen i videon jag publicerat nedan och eftersom att hemtentan där denna film ingick är betygsatt nu antar jag att det är ok att jag uttalar mig... =) Här är ett utdrag av min analys av filmen men många andra kan ha tolkat den annorlunda eller gett andra förslag till förbättringar.

Katten vokaliserar genom att fräsa, morra och skrika och vill inte gå ut ur buren. Visar tydliga signaler på att den vill bli lämnad ifred genom ovannämnda vokalisering och öronen lagda bakåt. Djurhälsopersonalen tycks mycket rädda för katten och försöker hålla så stort avstånd som möjligt till katten och hanterar den ganska bryskt, något som förvärrar kattens känslotillstånd och katten reagerar med mer och mer aggressivitet. Kattens mun är öppen, vilket är ytterligare ett tecken på aggressivitet.
Förslag till förbättring: När man hanterar en katt som är dokumenterat osäker hos veterinären, bör man ta det väldigt långsamt och försöka att utföra behandlingen på kattens villkor. Detta kan såklart vara tidskrävande, tid som man som djurhälsopersonal kanske inte har på polikliniken. En idé då är att boka in ett längre besök för katter generellt eller katter som man vet hade ett tidigare traumatiskt besök. Det är viktigt att katten får känna att den har kontroll och det sämsta man då kan göra är att tvinga den rädda katten ut ur buren genom att hälla ut den i en håv med tunt nät gjord för fiskar. Buren ser ut att vara skapad så att man kan ta av toppen så att katten fortfarande kan ligga kvar i sin trygghet och kunna gömma sig lite, medan man utför behandlingen och då är det att föredra. Man bör aldrig tvinga eller dra en katt ur buren utan försöka hitta andra lösningar på att få ut katten eller helt enkelt ta av toppen. Går det inte att utföra behandlingen utan hjälpmedel kan man använda sig av en plexiglasskiva med hål i att ge injektioner igenom som man sätter för i buren. På så vis behöver katten inte gå ur buren och behandlingen går förhoppningsvis snabbt och mer smärtfritt än att ligga intrasslad i en håv. Djurhälsopersonalen med håven står långt bort ifrån katten trots att denna ligger insnärjd i håven och försöker ge ett antal injektioner utan att först hålla katten. Han sticker flera gånger och man kan bara tänka sig hur det känns för en rädd och stressad katt att ligga inlindad i fisknät medan någon sticker igenom huden upprepade gånger med en allt slöare kanyl.
Det är beklämmande att se sådan okunskap i katthantering hos personal som ska vara utbildad. Att veterinären/djursjukskötaren tycks vara rädd för katten och håller sig på avstånd tror jag ökar kattens stressnivå ytterligare då den inte vet hur den ska tolka beteendet. Hade man handfast hållit i djuret kanske den hade kunnat lugna ned sig något. Detta fungerar såklart inte på alla djur, men på många. Djurhälsopersonalen klappar (inte stryker) även katten upprepade gånger, varav en gång på huvudet, lite oprovocerat, och det är för mig helt oförklarligt vad han vill åstadkomma med det. Det enda det kommer att leda till är att katten ännu mer försätter sig i försvarsställning då den redan ligger i ett extremt utsatt läge och blir ännu mer misstänksam, rädd och aggressiv.
I rummet kan man även tydligt höra ett hundylande, något som också verkar stressande på katten. Det är alltid viktigt att ta hänsyn till att omgivningen runt om djuret som blir behandlat och att se till att det är så lugnt och stilla som det kan bli. Att ha en ylande hund i samma rum eller rummet intill vid behandling av en så stressad och rädd katt är långt ifrån optimalt och vore det möjligt borde man ha utfört behandlingen på ett lugnare rum.

Måndag hela veckan.

Även om man vet med sig att man valt rätt utbildning så har man ibland svackor när man inte har någon energi eller lust att lägga ned på skolarbete... min sista energi gick åt till etologikursen vi nyss haft och nu känns det mesta rätt segt.
Idag har vi dock fått tillbaka en av våra favoritföreläsare från Uppsala och jag tror att hela klassen gick till skolan idag med förväntan! Vi är förvisso rätt bortskämda med bra lärare, men vissa etsar sig fast mer än andra! Dagen idag har bestått av smärtföreläsning och ett antal timmars letande efter vetenskapliga artiklar (den senare är en aktivitet jag lärt mig avsky på sistone... antar att det är ett symptom på min lilla skoltrötthet).
Veckans rehabföreläsningar fortsätter med funktionell anatomi, studiebesök på rehabavdelning, palpation/böjövningar på hund och rörelseapparatens sjukdomar. PBL (problembaserat lärande) slipper man sällan undan heller. På torsdag ska vi också få information om VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik). Snart är det dags att välja praktikplatser!

Ibland är det måndag hela veckan...