Min reseberättelse - here it comes.

Jag har fått några efterfrågningar om reseberättelsen från Namibia om var man kan läsa den. Har man inte tillgång till den senaste RAID-tidningen så blir det ju lite svårt, så jag lägger ut den här nedan så kan de som är intresserade läsa... Jag varnar er dock, den är ganska lång. Som sagt, måttfullhet har aldrig varit en dygd. =)

Ligger nu här en av mina sista nätter i Namibia och tittar upp på den obeskrivliga stjärnhimlen över Bushmanland. Under mina senaste två veckor har jag sett över 100 vilt levande elefanter, jag har blivit tvättad av geparder, avvärjt lekinviter från lejon och jag har träffat det fantastiska Bushmanfolket. Snart lämnar jag Namibia och Harnas och livet här kommer att fortgå som vanligt. Nya volontärer kommer, gamla åker. Några kommer att bli satta på foodprep, några på bush burning eller lejon promenad och andra får åka till Bushmanland och förbereda inför frisläppandet av några av gårdens geparder. Här fortgår livet kanske livet som vanligt men jag kommer inte att återvända hem som samma person som lämnade Sverige för ett par veckor sedan...

Ovan kan ni läsa ett utdrag av mina funderingar en av mina sista nätter i södra Afrika, men jag kanske ska börja med att berätta hur jag kom hit från första början.

Jag heter Marica och läser nu mitt andra år på djursjukskötarprogrammet i Skara. Förra året firades utbildningens 25-årsjubileum och med anledning av detta utlystes även två stipendier för oss studenter att söka för minst en veckas utomnordisk vistelse med anknytning till programmet. Jag sökte för att kunna åka till Namibia och gården Harnas för att uppleva djurhantering av vilda djur och för att få lite erfarenhet av stora kattdjur.

Harnas är en kombinerad familjegård för familjen van der Merwe, och ett rehabiliteringscenter för vilda djur som av en eller annan orsak behövt mänsklig assistans. Eftersom Namibia till största del är ett bondesamhälle med ett stort antal boskapsdjur utgör närgångna geparder eller lejon ett hot för deras inkomst och överlevnad. Den enkla lösningen på problemet är då att skjuta av geparder som dödar bondens getter. Harnas har erbjudit ett alternativ till detta och tar istället hand om djuret och försöker att placera ut dem på andra ställen, långt bort från böndernas kreatur. Harnas tar också hand om skadade vilda djur eller vilda djur som vuxit upp i fångenskap. Även domesticerade hemlösa hundar och katter hittar sin väg till Harnas och får en säker hemvist. För att hitta releasesiter till djuren har Harnas ett tätt samarbete med Bushmenfolket eftersom att man har insett att ett samarbete skulle vara gynnsamt för båda parter då många rovdjur försvunnit från Bushmanland.

Gården består av flera olika delar, gården där familjen och många av djuren bor och volontärbyn, skapad för oss volontärer, finns inom ett stort inhängnat område där det också rör sig en hel del herbivorer som giraffer, gnuer, springbockar osv. Utanför denna avgräsning finns The Life Line, ett inhägnat område med vilt på 8 000 hektar som man använder när man förbereder djuren inför att leva ute i det vilda.

I inhängnadena nära familjens hus på gården bor djur som fötts i fångenskap och är vana vid människor, det är ingenting Harnas vill ska ske, men det händer att redan dräktiga honor kommer till gården. Bortsett från domesticerade djur hör också några geparder, lejon- och babianungar samt många fler till de människovana. Längre bort finns stora inhängnader med djur som kan komma att placeras ut i det fria igen om man hittar nog många releasesiter. Bland annat finns en inhängnad med 23 geparder och flera inhängnader med omhändertagna lejon, leoparder och vuxna babianer. Volontärerna på Harnas behövs till en rad olika sysslor för att få vardagen att gå ihop för alla djur. Bland de mest viktiga uppgifter ingår foodprep (foderförberedning och utfodring) och bur-/inhängnadsrensning. Under min tid där höll ett nytt utfodringssystem på att sättas i bruk för att gynna djurens normala ätbeteende. Istället för att utfodra vid regelbundna tillfällen och på så vis ge djuren onormala ätrutiner så får djuren mat mer anpassat efter hur beteendet ser ut i det vilda. Lejonen får exempelvis mat under oregelbundna tider och fastas vissa kvällar för att få djuren att återgå till sitt naturliga ätbeteende. Likaså exakt vad djuren får att äta varieras mellan rena köttstycken, benpartier, huvuden eller en hink med inälvor.

För att även djuren i de något mindre inhängnaderna nära gården ska få komma ut och röra på sig så går man regelbundet på promenader. Lejonpromenader, cheetah runs, promenader med bebisbabianerana osv, något som volontärerna självfallet är involverade i. Jag själv var ute på en lejonpromenad med de fyra 1,5 år gamla lejonungarna. En väldigt speciell upplevelse att se dem strosa omkring i sin naturliga miljö alldeles intill en!

Man får också hjälpa till med forskningsarbetet kring hur man bäst bör rehabilitera och frisläppa djur födda i fångenskap. Harnas har idag en handuppfödd gepard, Pride, som nu lever fritt i The Life Line och fäller byten självständigt. En gepard som tidigare älskade människor väljer nu istället att ta avstånd från dem - ett fantastiskt framsteg!

Bortsett från de 50 volontärer och familjen van der Merwe som fanns på Harnas under min tid där fanns även ett par deltidsanställda veterinärer och en hel del eldsjälar som jobbar från gryning till sen kväll för att få livet på gården att gå runt för både människa och djur, men hjälp behövdes även på andra ställen. Inför det planerade frisläppet av de två geparderna behövs även extra hjälp att förbereda på, och på vägen till, releasesiten. Därför skickade Harnas även iväg volontärer till Bushmanland, ett område avsatt för San-folket/Bushmenfolket för att exempelvis se till att vägarna är framkomliga och att genomföra game counting för att kontrollera vilka arter och hur många djur/flockar som rör sig i området. I Bushmanland lämnade vi våra små volontärstugor i Harnas och sov istället under stjärnhimlen, runt lägerelden, ute i bushen. En fantastisk upplevelse som jag skulle byta min bekväma dubbelsäng emot vilken natt som helst! Där fick vi verkligen se landet vi kommit till och dessutom träffa det underbart varmhjärtade Bushmenfolket! Vi räknade och höll statistik över flock- och rovdjur för att i framtiden underlätta planerandet av nya frisläppanden. Bortsett från de många elefanterna såg vi även en hel del hjordar av springbock och gnuer samt vårtsvin, giraffer, flamingos, strutsar och karnivorer som schakaler och karakaler (ökenlo). Vid ett av våra sista läger hörde vi även tre hyenor ca 200 meter från vårt läger vars spår vi lyckades hitta dagen efter.

I sällskap av 49 andra volontärer är det lätt att bli en arbetare i mängden, en volontär ibland många andra, vilket också var vad jag hade förväntat mig att bli. Harnas visade sig dock istället vara väldigt måna om vår individuella utveckling och även om alla inte kunde allas namn så såg de personen bakom. När man kommer till ett ställe som Harnas, långt hemifrån, långt från rutiner, jobb, skola, TV och internet inser man hur mycket ens liv styrs av oviktiga materiella ting och hur lite man faktiskt upplever nuet i sitt vardagsliv. När du åker buss eller tar en promenad, hur ofta lyssnar du till och verkligen upplever det som finns omkring dig? Inte så ofta? Nej, vi pluggar in mp3-spelaren i öronen och inte sällan planerar vi samtidigt kvällens middag/morgondagens studier/den kommande helgens eskapader. Man måste ju effektivisera sin tid, göra en sak i taget är slöseri. Eller hur?

Jag måste medge att jag har haft ganska mycket ångest inför att skriva denna reseberättelse. Hur förklarar jag det som inte går att förklara? Hur förklarar jag känslan av att ligga och lyssna på ett lejons hjärtslag? Hur förklarar jag månen, stjärnhimlen, vintergatan och den otroliga tystnaden? Känslan man får när man står mitt emot en gepard som helt plötsligt börjar spinna eller när ett vårtsvin rullar över på sidan för att bli kliad på magen? Kan det finnas ord att förklara hur det känns att se en handuppfödd gepard klara sig ensam ute i The Life Line och fälla byte efter byte? Jag tror kanske inte att jag har lyckats förmedla alla dessa känslor till er, men jag hoppas att jag åtminstone har kunnat ge er en glimt in i den fantastiska värld jag fick privilegiet att vistas i under dessa två veckor. Inte för att jag någonsin tvekade, men mina veckor i Namibia har verkligen bekräftat att jag valt rätt utbilnding, och jag har insett vilka möjligheter som finns där ute, bara man är villig att ta lite chanser och att säga ja till de utmaningar som dyker upp längs vägen.