...står det på likboden på kyrkogården på min hemort. Jag var dödligt rädd för att gå förbi där som liten och även om texten är menad som hoppfull så skrämde nog den mig mest av allt. Jag har aldrig varit särskilt bra på att "hantera" döden och när jag som barn insåg, tack vare en svensk talkshow, att alla dör, låg jag vaken länge, hade svårt att sova och var fruktansvärt rädd för att min familj skulle dö.
På kliniken måste jag hantera död nästintill på daglig basis, och även om jag tappat räkningen på antalet avlivningar jag deltagit i, så har jag ändå svårt att smälta det hela. Ena sekunden lever individen, den har ett liv, möjligheter, en historia. Nästa sekunden är allting borta. Av individen finns bara ett skal kvar. Livet är borta.
MEN
Det är också smärtan för de djur som avlivas som är sjuka. Det är en tröst. Döden är ett skydd för djuret att slippa behöva fortsätta lida av sjukdom, att slippa riskera att fortsätta misskötas, misshandlas, vanvårdas.
För mig är det obeskrivligt svårt att gå oberörd från en avlivning, oavsett orsak, men kanske mest när friska djur avlivas. Friska, unga djur som hade kunna ha ett bra liv.
Att jobba med djur är inte bara solsken, men vilka jobb är det?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Som husdjursägare tycker jag det är bra att djursjukskötare/djurvårdare blir berörda. Det gör att jag får förtroende för dem. Visst blev jag förvånad när sköterskan som kom med min älskade katt Tiger för ett sista farväl, grät "krokodiltårar". Men åh, så skönt det kändes att Tiger fick den speciella och personliga omvårdnaden av personalen på djurkliniken!
SvaraRaderaJa, det är nog viktigt att försöka att inte bli avtrubbad och bygga upp en mur. Jag tror ju inte att någon är särskilt förtjusta i avlivningar, men alla har olika sätt att hantera och visa det...
SvaraRaderaSkönt att höra att ni blev väl omhändertagna på kliniken!