Idag bevittnade jag min första avlivning. Min första någonsin faktiskt, om man då bortser från katternas avlivningsmetoder gällande flugor, silverfiskar och övriga småkryp som hittat sin väg in i lägenheten. Det gick väldigt fort. Katten satt där och tittade ut genom fönstret, spanandes efter fåglar, för att sedan sakta segna ihop. Ögonen blev tunga, huvudet sänktes, kroppen blev allt mer slapp och sedan försvann ett liv. Bara sådär. Det var rofyllt, stilla, men samtidigt lite skrämmande.
Man räddar ju tyvärr inte alla, och för djuren är inte alltid döden ett dåligt alternativ. Alltför ofta behålls djur i livet av egoistiska skäl och orsakar enormt lidande. Jag hoppas att när den dagen kommer, att jag är stark nog att fatta det bästa beslutet för mina djur. Att kunna väga in prognos, behandling, lidande i mitt beslut, och sätta min enorma vilja att behålla dem hos mig förevigt, åt sidan.
Det känns som att det finns två extremläger inom detta ämne där ena sidan förespråkar avlivning vid minsta lilla krämpa och den andra förespråkar behandling till varje pris. Om ett djur kan få ett långt, friskt liv efter viss "extrem" intensivbehandling är det då värt det? Eller om man kan lösa det allvarliga tillståndet men prognosen är mycket dålig och återfallsrisken stor, hur handlar man då?
De etiska frågorna är många...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag minns första gången jag såg avlivningar: allra första gången var ju med min egen hund så då mådde jag jättedåligt efteråt och hade rejäl ångest, trots att vi visste att han var jättedålig. Andra gången hade jag praktik hos en veterinär som avlivade en häst och det var då jag insåg hur bra det är att vi faktiskt KAN avsluta djurens liv. Den här hästen led, men så fort den fick sin lugnande spruta var det som att den tänkte "Äntligen!" och kunde lägga sig ner och slippa känna det onda benet mer. Jag hoppas att jag också har ögonen öppna och inte låter mina hundar lida för länge innan de ska avsluta sitt liv den här gången.
SvaraRaderaUsch ja, det är alltid lika svårt att veta exakt när den stunden är kommen, speciellt om inte djuret blivit akut sjukt. Sedan reagerar ju djur så olika på smärta, svårt att mäta lidande... =/
SvaraRaderaDet är så svårt det där! Usch! Men det är ju så, har man ett djur så ska man göra det bästa för det och om det lider så är ju det bästa att få somna in.
SvaraRaderaMin medryttarhäst är gammal nu och ägaren har beslutat att hon ska få somna in senast i september eftersom hon ibland får små kolikanfall som äldre hästar kan få. Det känns såklart jättehemskt, men samtidigt vet jag ju att hon inte mår bra.
Hon kan inte röra sig så fritt som hon brukade kunna och det märks på henne att hon har det jobbigt. Hon ska inte behöva ha en jobbig vinter till.
Man vet ju själv hur det känns när man är sjuk, tänk om man då skulle må så hela tiden, då skulle man nog hellre somna in.
Hej Karin!
SvaraRaderaFörstår verkligen hur du menar... Det är verkligen svårt att med rationella fakta få hjärtat att också känna att beslutet är rätt. I slutänden måste man ju ändå handla efter det man VET är rätt, oavsett hur det känns. =/ Man får bara ha tankarna på hur skönt det måste vara för djuret att slippa lida mer.