Inte alla fall slutar dock i solsken... Det finns patienter som kommer in till polikliniken för, vad djurägarna tror, en mindre åkomma, och får åka från kliniken utan vän då undersökningen upptäckt en allvarlig, terminal sjukdom bakom den lilla åkomman. Jag kan inte föreställa mig hur traumatiskt det måste vara.
Att ta bort ett djur är alltid svårt, men att gå från att tänka "Jag hinner nog förbi apoteket innan de stänger för att hämta ut eventuellt recept" till att, några timmar senare, åka hem med kopplet i handen eller buren tom måste vara extremt chockerande. Ibland önskar jag att vi kunde erbjuda någon form av stöd på kliniken i form av en krisgrupp eller dylikt...
Detta kan låta absurt för många, till och med för många som är djurägare själva. Inte sällan hör man ägare inne på kliniken roas över all teknik som används för att diagnosticera och behandla, men så ser verkligheten ut idag. För många, om inte för de flesta, djurägare innebär avlivning ett sorgearbete likt den när de mister en anhörig, och stöd från något håll önskas ofta. Idag får djurägarna gå hem och bearbeta förlusten själva, eventuellt med lite sympati från familj och vänner, men som jag upplever det så tas förlust av ett husdjur sällan riktigt på allvar från omgivningen. Kanske tillåts sorg under samma dag, kanske under några timmar, men inte under någon längre period. En vecka? Otänkbart.
Kanske blir det annorlunda i framtiden... vem vet?
Hej! Väldigt intressant inlägg!
SvaraRaderaNär jag var 14 år så blev min katt ganska snabbt sjuk och vi åkte in till djursjukhuset i Uppsala. Jag satt med henne i famnen och grät hela vägen in. Min katt, som var ett år äldre än mig, hade troligen fått något fel på njurarna om jag minns rätt och vi var tvungna att låta henna somna in. Jag var helt utom mig av sorg, även om jag redan hade accepterat att hon var gammal och att naturen har sin gång.
Men som du skriver, att bara åka in för, ja, "en tagg i tassen" och sedan åka hem med endast ett koppel - jag kan inte ens föreställa mig... Även om det kan vara svårt för folk att känna med i förlusten, så borde det respekteras av omgivningen att det är en stor sorg man går i genom och att den inte heller går över direkt.
Det är ingen mobil man bara byter ut, utan en alldeles särskild vän, lika älskad som en nära människa.
Bra blogg i övrigt! Läser då och då när jag tittar förbi. Jag vill gärna bli djursjukskötare, så det är roligt med en inblick i yrket och utbildningen. Högskoleprovet nästa - har bara 1.5 ännu... =)
Fortsätt skriva och lycka till på VFU:n (om jag förstått det hela rätt)!
Hälsningar
Alexander, Uppsala
Hej Alexander,
SvaraRaderaJa, för många tycks det svårt att förstå känslan av sorg och förlust i dessa situationer. Ibland kan nog omgivningen vara intolerant nog även när det gäller förlust av en anhörig - man får sörja under begränsad tid, men sedan får det räcka!
Roligt att du är intresserad av utbildningen och tack för uppmuntran! =) Har, precis som du antagit, kvar tio veckor VFU på häst till hösten så är mitt uppe i praktiken. Hoppas att provskrivandet går bra! Oftast presterar man väl inte som bäst förrän efter ett antal gånger, så kämpa på!
Mvh,
Marica
Hej!
SvaraRaderaHar i veckan fått veta att jag har kommit in på djursjukskötarutbildningen och är otroligt glad!!
Kommer att veckopendla från karlstad eftersom jag har både hus och sambo här. Hoppas på att det finns fler som pendlar så man kan dela lite på kostnaderna:)
Min fråga gäller praktiken, kan man hamna vart som helst och hur löser man då boendet?
Har även en hund som jag gärna vill ta med på veckorna men som inte kan vara själv så länge, är det nått man måste lösa själv eller kan skolan vara till hjälp där? (vet inte vad det skulle kunna vara).
Kommer säkert med fler frågor:)
mvh
Emma
Hej Emma,
SvaraRaderaGrattis till antagningen! =)
I min klass är det en del som pendlar, dels från Göteborgsområdet men också annanstans ifrån.
Gällande den verksamhetsförlagda utbildningen så har universitetet samarbete med olika kliniker runtom i landet och studenterna får prioritera sina val från 1-4 var de helst vill hamna. I år fanns dels Djursjukhuset i Karlstad med och också hästkliniken på Färjestad. Alltså 2 platser totalt i Värmland. (Man har 10 veckor häst och 10 veckor smådjur, så de två studenterna som hamnar där byts av). Studenterna får, som sagt, prioritera, och lärarna försöker få ihop det så bra som möjligt, men de enda som har förtur till sina val är de som har barn.
Boendet har vi löst på lite olika sätt. Jag och min sambo sa upp lägenheten i Skara och flyttade hela bohaget till Kolbäck eftersom jag fick båda mina perioder på Strömsholm (man kan alltså, om man har otur, få 10 veckor på en ort och 10 veckor på en annan). Andra har hittat rum att bo i eller bor hos bekanta. Det är nog den mest komplicerade tiden under utbildningen rent praktiskt hur man löser med resor och boende osv.
Det är många studenter som har hund och det har länge varit tal om ett hunddagis i Skara, men ännu finns det inget. Vi har ofta föreläsningar varje dag men inte alltid heldagar. Halvdagar är antingen 9-12 eller 13-16 och heldagar är 9-16 med en timmes lunch, normalt sett. De flesta bor så nära skolan att de går hem på lunchen och äter och rastar hunden. Annars finns det också de som lyckats ordna med dagmatte/daghusse. Hoppas det löser sig för dig! Har själv en hund som har svårt för att vara själv, så jag vet hur komplicerat det kan vara.
Hoppas att det var till lite hjälp! Det är bara att höra av dig om du kommer på fler funderingar, och igen - grattis! =)
//Marica